Avkristning eller påkristning

Rubriken i SvD krönika fångar mig. Det är Göran Skytte som skriver:
"Det är sant att Sverige avkristnas. Men det är också sant att Sverige påkristnas. Det är sant att många kyrkor står tomma. Men det är också sant att andra kyrkor är överfulla. På en del platser bygger man nya och större kyrkor, för de gamla blev för små."

Göran Skytte skriver också att om han skulle vara ateist idag skulle han vara en smula orolig över att Jesus får så mycket utrymme idag. Och frågan är väl vilken plats Jesus har i vårt påskfirande 2009.

Intressant att fundera över begreppen påkristning och avkristning. Jag kan se tecken på bådadera i vårt samhälle, men vad blir egentligen slutresultatet? Blir det mera plus än minus - eller blir det tvärtom?

Frågan är omöjlig att besvara. Men nog tycker jag att det idag finns en stor öppenhet för andliga frågor och att det är lätt att komma in på frågor som rör existensiella områden. Jag vet inte om det är ett tecken på påkristning, men det är åtminstone ett tecken på att frågor som rör livet och vad som kommer efter detta liv är aktuella för många människor.

Avkristning eller påkristning - för mig är den kristna tron ytterst sett det sammanhållande kittet i vårt samhälle, den står för helhet i motsats till söndring, den står för solidaritet i motsats till individualism, den står för demokrati i motsats till att härska.
Dessutom ger den ett evighetsperspektiv!

Intresserad? Läs andra bloggar om religion, påsk, demokrati, solidaritet, samhälle

Ligga under klacken

Vi var ett gäng folkbildare på seminarium där vi pratade om demokratins utveckling i Sverige. I folkrörelsernas framväxt under senare delen av 1800-talet och framåt fanns demokratin som en viktig grund och utgångspunkt för folkrörelsearbetet.
Människor gjordes medvetna om demokratins betydelse för utvecklingen av sin egen livssituation och samhället.
Idag har vi ett demokratiskt arv att föra vidare.

Under mina år på olika folkhögskolor förvånades jag ibland över deltagarnas tämligen svala intresse för att engagera sig i ett demokratiskt arbete på skolan. Man hade inte tid till ett elevfackligt arbete eller att delta i olika arbetsgrupper och råd. Man kom till skolan för att få sina behörigheter och inget annat.

Det får mig att fundera över om den representativa struktur som vi allmänt har i våra förenings- och församlingssammanhang riskerar att bli alltför formell och ointressant för människor.
Eller är det så att den formella strukturen (förtroendevalda) är i underläge i förhållande till den professionella strukturen (anställda).

Här brände det till i vårt samtal.
Organisationen som hade samlat oss, har en mycket professionell struktur i form av skickliga anställda som gärna driver organisationen i en bestämd riktning och där de förtroendevalda ibland riskerar att hamna under klacken!

Jag tror vi behöver utveckla former där dessa båda strukturer samverkar ännu bättre. Man skulle också kunna uttrycka det som att vi behöver uppkäftigare människor som inte ligger under klacken på våra ledare!

Våra organisationsformer behöver utvecklas. Den struktur som blev resultatet av det demokratiska arbetet när folkrörelserna växte fram måste idag finna andra uttrycksformer så att människor känner det meningsfullt att vara med som förteondevald.

Den amerikanska statsvetaren Robert A Dahl lär ha sagt att "det är inte anständigt att vi lämnar över samma organisationsformer till nästa generation som vi själva fick överta av våra företrädare".
Han har förmodligen rätt!

Andra bloggar om demokrati representativ demokrati