Avkristning eller påkristning

Rubriken i SvD krönika fångar mig. Det är Göran Skytte som skriver:
"Det är sant att Sverige avkristnas. Men det är också sant att Sverige påkristnas. Det är sant att många kyrkor står tomma. Men det är också sant att andra kyrkor är överfulla. På en del platser bygger man nya och större kyrkor, för de gamla blev för små."

Göran Skytte skriver också att om han skulle vara ateist idag skulle han vara en smula orolig över att Jesus får så mycket utrymme idag. Och frågan är väl vilken plats Jesus har i vårt påskfirande 2009.

Intressant att fundera över begreppen påkristning och avkristning. Jag kan se tecken på bådadera i vårt samhälle, men vad blir egentligen slutresultatet? Blir det mera plus än minus - eller blir det tvärtom?

Frågan är omöjlig att besvara. Men nog tycker jag att det idag finns en stor öppenhet för andliga frågor och att det är lätt att komma in på frågor som rör existensiella områden. Jag vet inte om det är ett tecken på påkristning, men det är åtminstone ett tecken på att frågor som rör livet och vad som kommer efter detta liv är aktuella för många människor.

Avkristning eller påkristning - för mig är den kristna tron ytterst sett det sammanhållande kittet i vårt samhälle, den står för helhet i motsats till söndring, den står för solidaritet i motsats till individualism, den står för demokrati i motsats till att härska.
Dessutom ger den ett evighetsperspektiv!

Intresserad? Läs andra bloggar om religion, påsk, demokrati, solidaritet, samhälle