Civilkurage!

Läser i dagens GP att Anders Dejke, tidigare lärare på Ljungskile folkhögskola, får skolans Antigone-pris. Priset är ett konstverk, skapat av en studerande på folkhögskolan.

Det skolan vill uppmärksamma med priset är:
"När en människa, med utgångspunkt från sitt eget hjärta och samvete, har modet att handla mot gruppens oskrivna lagar eller maktens skrivna lagar, och är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande, då visar hon på en egenskap som är både allmänmänsklig och unik – civilkurage."

Anders får priset för att ett flertal gånger har agerat ekumenisk följeslagare i de av Israel ockuperade områdena på Västbanken. Under 1980-talet var Anders också talesperson för trädkramarna, som protesterade mot motorvägsbygget genom Bohuslän.

I årets motivering står bl a:
"Hans praktiska handlande i freds-,rättvise- och miljöfrågor kännetecknas av personligt mod och tydliga ställningstagande, i befriande förening med mänsklig värme och humor."

Klockrent! Precis så lärde jag känna Anders under de fyra år som vi samarbetade på Ljungskile folkhögskola. Han är en underbar människa med värme och djup, han har också en underbar hustru med en litterär ådra av rang - det är verkligen en förmån att få ha arbetat tillsammans med dem under några år.
Stort grattis till ett välförtjänt pris!

PS! När en människa visar civilkurage ger det också hopp och kraft till andra. Därför behövs det många människor med civilkurage både i vårt land och i världen!

Intresserad? Läs andra bloggar om civilkurage, mod, politik, Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten

Israeler och palestinier överens!

Rubriken fick mig att lätt höja på ögonbrynen och undra om den 60-åriga konflikten nu äntligen är löst. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Men rubriken på Palmecentrets seminarium lockade mig, så jag gick dit.

På podiet satt representanter från både Israelisk sida och palestinsk. Knesset-ledamöter, ministrar och högt uppsatta tjänstemän. Jen Orback, som ledde seminariet konstaterade att det är en "prominent skara" som medverkar.

Det har under en längre tid varit samtal mellan palestinska och israeliska parlamentariker som har träffats för att lägga grunden till en tvåstatslösning och även arbetat fram detaljerade förslag på gränser mm. Det handlar om det sk Geneve-initiativet. Läs mer här.

Det var intressant att få lyssna till människor som lever så nära konflikten, få lyssna till människor som dagligen lever i en vålds-vardag, som vi nog inte helt kan förstå. Inte minst handlar det om barnen som växer upp med erfarenheten att våld hör till vardagen och våld är ett sätt att lösa konflikter.

Det man förespråkar är en tvåstatslösning där de två folkslagen får varsin stat med erkända gränser och där Jerusalem delas och även Gamla stan delas. Och skälet till lösningen är helt enkelt att det är först då som varje folk helt kan förverkliga sina ambitioner med sina stater.
Det finns tydligen en stark opinion i både Israel och Palestina för en sådan lösning, även bland politikerna. Den uppfattningen får man om man frågar enskilt, men utåt och officiellt, är opinionen mycket svag, därför att ledarskikten på båda sidor vill annat.

För mig spelar det ingen roll om det blir en tvåstatsklösning eller en enstatslösning, där båda folken lever inom samma gränser - BARA DET BLIR FRED!

Att kastas mellan Gaza och lycka

Det senaste dagarna har jag med sto oro följt utvecklingen i Gaza. Min oro bottnar dels i det låsta politiska läget mellan Palestina och Israel och hur den politiska framtiden kan formas. Bloggkollegan Tänk själv har en intressant bakgrundsbeskrivning på den politiska konflikten.

Jag har ett par gånger haft möjligheten att besöka Gaza, bl a det palestinska universitetet som nu är bombat. Redan på den tiden när jag var där, så var misären och det mänskliga lidandet stort. Och det har naturligtvis eskalerat under de pågående israeliska bombanfallen.

Men min största oro gäller dessa oskyldiga människors lidanden. Jag träffade många palestiner under mina två besök i Gaza. Hur har dom det idag? Lever dom? Är deras familjer splittrade? Hur mår deras barn?

Krig drabbar alltid hårdast tredje part, dvs civila. Människor som helst bara vill leva i fred, som vill tryggt kunna gå till affären och handla mat, som vill kunna skicka sina barn på ett säkert sätt till skolan, som vill ha rimliga förutsättningar för att leva ett lyckligt liv.

Med dessa tankar i huvudet reste jag tillsammans med min hustru till goda vänner i Skåne dit vi tillsammans med ett 20-tal andra var inbjudna. Efter måltiden kom vårt samtal in på ämnet lycka.

Att kastas mellan Gaza och lycka är mycket omtumlande!

Är det verkligen bra för samhället och ekonomin om alla människor vore lyckliga? Någon menade att en lycklig människa är en nöjd och tillfredsställd människa som inte har något behov av konsumtion eller att försöka köpa sig lycka på annat sätt. Slutsatsen skulle då bli att människor inte bör vara alltför lyckliga för då stagnerar samhällets ekonomiska utveckling...

Är det verkligen så att graden av lycka styr vår konsumtion? Ju olyckligare desto större samhällsekonomisk vinst?

Mina tankar gick till människor på båda sidor om konflikten i Israel-Palestina. Resonerar dom på samma sätt? Jag kan aldrig tänka mig det! Lycka för dessa människor, liksom för de flesta av oss på jorden, är väl att få leva i fred och samförstånd med varandra.

Den drivkraften till lycka tror jag är oändligt större hos oss människor än andra drivkrafter.
Jag önskar bara att den drivkraften på allvar kan slå rot hos de styrande i Mellanöstern!

Andra bloggar om Israel Gaza Palestina lycka