Kommunikation - vår viktigaste förmåga

Läser med intresse bloggkollegan Tänk själv där han recenserar sin egen predikans från i söndags. Onekligen ett intressant grepp!

Kommunikationen, som han tar upp, är en förutsättning för att nå fram med sitt budskap, antingen det är en predikan eller något annat. Men det fordras också en förmåga hos både sändaren och mottagaren att kommunikationen landar inom gemensamma referensramar.

Ett av problemen med kommunikation är att det en person säger (och menar) kan uppfattas på ett helt annat sätt av mottagaren, pga att personerna har olika referensramar:
A tänker något och formulerar detta
A säger detta
B tar emot vad som sägs
B tänker på något som har mer att göra med hans referensram än med vad som faktiskt sades
B säger detta
A hör det som han vill höra, inte det som B säger
Resultatet blir en ganska misslyckad kommunikation!

Igår ledde jag en samtalskväll på Överås, Göteborg om den ekumeniska processen mellan Baptistsamfundet,Missionskyrkan och Metodistkyrkan. Efteråt funderade jag på om det blev en bra kommunikation eller inte mellan människor med olika åsikter och olika referensramar. Jo, jag tycker nog att kommunikationen i stort fungerade, det fanns en vilja att lyssna även om några tog tillfället till att proklamera mer än att lyhört lyssna till den andre.

Jag läser i Tänk Självs blogg att han kommer att kommentera innehållet i vad som sades igår. Det ska bli intressant att läsa. För min del vill jag bara markera vikten av en flödig kommunikation, ett sökande efter gemensamma refernsramar, generösa mötesplatser och högt i tak i den ekumeniska processen.
Ett nytt gemensamt kyrkosamfund måste kunna ha plats för olika trosuppfattningar!

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, relationer, religion, ekumenik