Vilken spännande rubrik i dagens GP! (hittar tyvärr ingen länk till artikeln)
Det är teologen Ola Sigurdson tillsammans med statsvetaren Marie Demker och litteraturvetaren Yvonne Leffler som ska forska kring hur olika föreställningar om hälsa och livskvalitet skapas.
Utgångspunkten är bristen på känsla av sammanhang och meningsgivande berättelser i dagens samhälle.
- Vi har sekulariserat hälsan i vårt samhälle, menar Sigurdson, människors välbefinnande handlar inte bara om hur vi undviker sjukdom och död, vi måste också ha en sammanhängande livsberättelse där detta ingår.
Hur ska man då få ett hälsosammare och mera meningsfullt liv?
- Det första steget är kanske att börja se på oss själva som gemenskapsvarelser där relationerna bygger på ansvaret för och beroendet av varandra, istället för relationer som bygger på konsumism och konkurrens, menar Sigurdson.
Detta knyter väl an till den samtidsanalys som det ekumeniska dokumentet Vägen vidare också gör. Där ställer man bland annat frågor om:
- Hur tränas vi i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra?
- Hur skapar vi teologi och miljöer för helande,upprättelse och befrielse för hela människan?
- Vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen?
- Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?
Både forskningsprojektet och det ekumeniska projektet kommer jag att följa med största intresse för att om möjligt få svar på frågan vem som skriver mitt livs manus...
Läs även andra bloggares åsikter om religion, politik, sociologi, film, forskning,
3 kommentarer:
Jag tror att vi är medskribenter till våra liv. Att vi får möjlighet att vara med och påverka hur manuset för hur våra liv ska utforma sig. Men vi är ju inga isolerade öar, vi lever med och bland andra människor och påverkas ju också av deras manus. Vi är nog många medskribenter till livets manus och spiller över till varandra.
Jag blir lite filosofisk när jag tänker på manus för livet...
Tänk om det som finns i stället är som en stor spegel som möter mig, där jag ser mer och mer av vem jag är.
Roligt att du uppmärksammar forskningsprogrammet! Vi hoppas mycket på det arbetet och även på att få samarbete med kulturinstitutioner i samhället kring frågorna./Marie
Skicka en kommentar