Lyssnade på Hallandsekot i morse, som berättar att "frikyrkorna" (alla kyrkor är väl frikyrkor numera?) minskar. Man intervjuar Britta Hermansson, pastor i Halmstad som menar att kyrkorna är i samma situation som föreningslivet - folk vill inte binda sig i ett längre engagemang.
Är det verkligen så? Kan man jämställa en församling med en förening? Ska man uppfatta församlingsarbetet som ett projekt där man är med en begränsad tid - så länge projektet är intressant?
För mig är församlingen ingen förening och inget projekt. För mig är en församlingen en organism - en helhet. För mig är den en del av Kristi kropp och står, i det sammanhanget, över vad som är en "vanlig" förening. Församlingens arbetsformer är demokratiska (åtminstone i den jag tillhör) i det fallet är det ingen skillnad mot föreningslivet, men syftet, uppdraget ochden "gudomliga konstitutionen" skiljer församlingen från föreningen.
Det vore intressant att få några kommentarer på detta!
Inslaget i Hallandsekot avslutas med att Britta Hermansson märker att andligheten och det andliga sökandet ökar.
Magnus Hagevi, statsvetare vid Växjö universitet menar att unga funderar mer på religion än äldre. Unga idag är barn till 40-50-talisterna, som mer eller mindre tvingades till kyrkan av sina föräldrar och som sedan sa tack och hej till kyrkan. Deras barn har vuxit upp i en frihet utanför kyrkan. När dom känner ett religiöst behov får dom själva söka efter det. Och då är det inte självklart att man söker efter det i kyrkan.
Varför är det så?
Läs även andra bloggares åsikter om andlighet, religionssociologi, församling, kyrkan,
6 kommentarer:
kolla in Hagevis blogg där han ibland skriver om dess ting, www.hagevi.blogspot.com /VS
Sorry - www.hagevi.wordpress.com skall det vara INGET annat. /VS
Jag förstår vad du menar med att inte tänka sig en församling som ett föreningsliv. Det jag tolkar det du skriver om är väl att även om det inte är en förening man är med i, förenas man ju ändå av ett sätt att se på livet och ett sätt att leva livet på. Det är väl det här med att vara "en del" av något annat än sig själv. För att vara en del av något större krävs ju ett "comittment", delaktighet och förmågan att sätta sig själv åt sidan lite grann. Det tror jag är ovanligt idag. Jag ser ett stark individualistiskt samhälle som mer och mer glömmer att varje person är en del av en helhet. Det blir fel när individen slukas upp av ett kollektiv, men det blir ju inte bättre när individen glömmer kollektivet. En fundering jag har är hur man kan se varje individ och ändå ser sig som en del av ett sammanhang. Det är det här jag tror drabbar både föreningsliv och kyrkoliv.
Vi prövar en sådan är formulering när vi talar om framtidens kyrka: "Individen samspelar med gemenskapen. En gemenskap som inte ger plats för frihet och olika liv och synsätt riskerar kväva individen, samtidigt måste vi alltid spegla oss i den mänskliga gemenskapen där många olika värderingar samsas och i detta vi utvecklas såväl individen som helheten." mvh PA
Jag håller med Erica och PA om växelspelet mellan individ och gemenskap.Ett sådant synsätt kan tillämpas både på en församling och en förening.
Men det jag undar över är om det finns en "gudomlig konstitution" för en församling, som gör den unik jämfört med en förening? Eller är en förening och en församling samma sak?
Tack Vänstra stranden för tipset. Ska kolla hans blogg
Skicka en kommentar