Det är fascinerande med blogggosfären - och bloggarna. Vad driver människor att starta en blogg? Och hur kan så många komma på samma sak?
I söndagens DN läser jag en debattartikel om bloggvärlden och dess invånare. Förra året uppskattade man att ca 184 miljoner nya bloggar startades - däribland min. Många bloggar är knuta till olika ämnen men de alldra flesta är personliga dagböcker där vanliga människor skriver om sin vardag, sina vänner och familj, om vad dom har ätit till middag och vad dom ska göra i helgen.
Men är man intresserad av respons på det man skriver? Inte enligt artikeln. Genomsnittsbloggaren verkar inte alls intresserad av kommunikation. Kommentarsfunktionen i vardagsbloggarna är inte alls särskilt frekventerad. Antalet kommentarer är litet och nästan alla är positiva till inlägget. Det kanske är så att bloggarna mest läses av vänner och bekanta - de närmast sörjande.
Förr lade man sina tankar i skrivbordslådan men nu lägger man ut tankarna på nätet och hoppas(?) att hela världen ska läsa! Handlar det om att tankarna är särskilt imponerande? Nej, kanske snarare för att "presentera sig själv som en tänkande och kunnande person och på så sätt bekräfta sin existens" enligt författaren Gertrud Hellbrand, som har skrivit artikeln i DN.
Enligt en annan författare Elin Alvemark, som skrivit antologin "Nån där" så menar hon att vi lever snarare i ett monologsamhälle än i ett kommunikationssamhälle. Hon menar att vi snarare konsumerar och exponerar information på nätet än något annat.
En intressant tanke som leder till frågan hur formerna för människor i framtiden kommer att utformas. Kommer vi att undvika fysisk kontakt när vi är familjära med hela världen genom nätet eller blir det fysiska mötet än viktigare?
För min egen del har jag egentligen inget bra svar på varför jag har börjat blogga. Jag inbillar mig att det är för att skriva av mig mina tankar inför mig själv, mina vänner och bekanta - men också för främligar. Det kittlar lite i mig att någon, som jag inte har en aning om, läser vad jag har skrivit och kommenterar det - och som ger mig nya tankar.
Men en sak vet jag, som gammal folkbildare, att det finns inget som helt och hållet kan ersätta det fysiska mötet och dialogen mellan människor - ett möte som bygger på ömsesidig respekt för varandras tankar och värderingar.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggning, nätet, värderingar, bloggaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar