Levande och döda ord

Kan verkligen ord leva? Ibland tycker jag det är tvärtom. Orden tråkar ut oss, känns tomma och meningslösa.
"Mycket snack och lite verkstad!"

Ordens valör kan också vara olika.
När min hustru och jag förberedde oss inför julen, så pyntade vi varsamt vårt hem med alla våra fina julsaker.
Men igår "slängde vi ut julen!" Men det var samma fina julsaker som vi packade ihop. Märkligt hur olika man kan beskriva och värdera samma sak.

Ett annat, och allvarligare exempel, är hur kriget i Gaza beskrivs på helt olika sätt och med helt olika värderingar beroende på vilken av parterna som beskriver kriget.

Den som har ordet har ofta också makten. Det vill säga om det ligger något bakom orden. Annars blir det bara tomma ord.

Vad är orden egentligen värda? Kan ord leva? Kanske inte i sig själva men ord kan göras levande. Vi kan fylla våra ord med kärlek och omtanke och låta våra ord omges av empati. Ord som ger hopp och livskraft, som ger kärlek och omtanke till dom vi möter.

I vår kyrka förberedr vi oss för fyra TV-gudstjänster. En av gudstjänsterna har rubriken "Det levande ordet" och jag har haft anledning att fundera lite extra på vad det innebär. Vår pastor har en tänkvärd predikan om det levande ordet. Kanske är just detta att i det levande ordet finns empati och känsla. Ord måste bottna i en erfarenhet och känsla för att vara levande.

Grundtvigs tanke med folkhögskolorna (som startade i Danmark) var just att det levande ordet skulle vara en grund för studierna. Det fria samtalet och debatten är viktiga ingredienser i folkhögskolornas arbete.

Så min slutsats blir att det finns egentligen bara ett språk - och det är hjärtats språk.
Det är där det levande ordet föds!

PS! Bloggkollegan "stillsam" har ett tänkvärt inlägg om språket.