Är min tid som människa utmätt? En gång för alla givet? Eller kan jag påverka min livslängd? Förlänga den? Eller möjligen förkorta den?
Jag fick anledning att fundera på detta igår när jag lyssnade på ett föredrag där utgångspunkten var att ett människoliv är ungefär 3 miljarder hjärtslag!
En fascinerande tanke att tänka livslängden i hjärtslag istället för år. Undrar hur många hjärtslag jag redan har förbrukat, och hur mycket jag har förbrukat i onödan genom att stressa upp mig och jaga som en liten blå genom livet?
Föredragshållarens tes var att om man sänker antalet hjärtslag, så skapar man åtminstone förutsättningar för ett längre liv.
Vårt hjärta slår i genomsnitt ca 70 slag/minut. Kan man sänka pulsen så ökar möjligheten till ett längre liv, enligt hennes tes.
Hur får man då en lägre puls?
Hennes svar är enkelt:
30 - 60 minuters träning varje dag som ger förhöjd puls sänker genomsnittspulsen med ca 3-10 slag/minut. Visserligen höjer man pulsen under träningen, men snittet blir lägre ju mer man tränar.
Häpp! Så enkelt är det att förlänga sitt liv!
Hon menade också att varje arbetsgivare borde i anställningsintervjun fråga om träningen. En otränad man i medelåldern presterar nämligen tre gånger sämre än en vältränad!
Kroppen har också en fantastisk förmåga att producera motmedel mot t ex cancer genom att man tränar, har roligt och lever ett positivt liv.
"Grubbla dig sjuk - tänk dig frisk!", sa en av lyssnarna - och det är nog sant!
Min ambition kvarstår och fick ny näring igår: ett par gånger/vecka på gym, övriga dagar 45 minuters rask promenad - men skippa sportdrycken!
Med tanke på att vi i genomsnitt tittar på tv 3-4 timmar/dag(!) så borde man ju kunna kapa lite på den tiden.
Men jag fattar inte varför det är så svårt att leva upp till det - är det en prioriteringsfråga eller är det latmasken?
Intresserad? Läs andra bloggar om friskvård, träning, livskvalitet, gym,
2 kommentarer:
Latmasken är nog mer förgiftande än vad man tror. Sedan tror jag att vi lever i en tid där vi tror att vi inte har några begränsningar. Jag försöker lära mig att prioritera numer. Att förstå att jag vill mycket, men se vad som gäller just nu. Att se vad som är viktigt. Våra barn kanske inte får alla saker som deras kompisar har eller att vi åker på utlandssemestrar, men vi har prioriterat att ha mycket tid tillsammans och att vara tillsammans med de människor vi tycker om och älskar. Men även om det låter som ett lätt val, så är det faktiskt inte det. Jag märker att vi lever i en tid då saker har stor betydelse och det är ibland svårt att välja bort. För många innebär "att stressa ner" också att begränsa sitt materiella liv. Det är inte alltid lätt att stå för dom valen och förklara varför för ens barn. Vi gör dock ett tappert försök.
Jag känner igen ditt dilemma. Har levt under det hela mitt liv i familjen och nu med mina barnbarn. Idag har jag dock köpt en mobiltelefon till ett av mina barnbarn som fyller år. Dock ingen värsting, men ändå en hyfad telefon + kamera (där föll jag för frestelsen :-)
Skicka en kommentar