Nu har även hustrun och jag sett filmen "Maria Larssons eviga ögonblick". Det verkar som om filmen har fått en renässans efter Guldbaggepriset. Alldeles fullsatt på Facklan i Kungsbacka. Vi satt längst bak och kunde blicka ut över en stor skara silverbelagda huvuden. Det kanske är så att filmen drar till sig en tämligen mogen publik.
För mig blev det en stor filmisk upplevelse. Jan Troell har en underbar förmåga att fånga tidsdetaljer i smärtsamt vackra bilder och färger. Inte underligt att han så på kornet kan fånga Maria Larssons fotografiska utveckling.
Tematiskt skildrar filmen, såvitt jag kan förstå, arbetarhustruns frigörelse och självständighet. Maria och hennes man är ett ganska omaka par, men charmigt på sitt sätt. Han är frikostlig med både sprit och kvinnor medan Maria söker sin utveckling genom sin kamera, fotografen Pedersén och hans ateljé.
När hennes relation till Pedersén har gått så långt att dom lägger bort titlarna tar han fram en flaska Madeira och häller upp två glas
- Nej inte kan jag dricka något starkt, säger Maria.
- Drick, det här är bara dofter i ett glas, säger Pedersén
Hon smuttar och tar ännu ett litet steg på frigörelsens väg.
För min del tömmer jag filmens bägare med alla dess dofter, tidsanda, känslor och kamp i ett enda svep!
Läs även andra bloggares åsikter om Film, frigörelse,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar