Min (nästan) dagliga promenad går på småtrevliga vägar runt där vi bor. Jag passerar nya villor, gamla fd sommarstugor (som vår), bondgårdar, hästgårdar, åkrar och fält och kommer så småningom till havet, där jag stannar och blickar ut över kobbar och skär. Vilken förmån att få bo som vi gör.
I hörlurarna lyssnar jag på programmet Konflikt, som sänder från ett hustak i Gaza City. Man beskriver förödelsen och människors förtvivlan över att se sina raserade hem och hus.
Men allra mest deras förtvivlan över att inte längre ha sina nära och kära i livet, barn som har förlorat både föräldrar och syskon. Barn som sitter med tom blick, oförmögna att varken gråta eller sörja. Gazakriget har på ett omänskligt hårt sätt drabbat just barnen. Människor som inte kan fatta detta övervåld som har drabbat dom.
Det här hör jag i lurarna samtidigt som jag ser ut över havet och vårt oförstörda hus lite längre bort. Lugnt och fridfullt!
Jag skulle vilja gå upp på mitt tak i Vallda och ropa så det hörs över hela världen:
- Låt dessa barn få all den hjälp dom behöver för att om möjligt kunna leva vidare. Skicka psykologer som kan lindra såren i deras själar och läkare som kan lindra smärtorna. Ge dom ett hem där dom kan känna sig trygga!
Jag vet att det här låter både naivt och patetiskt - men det var så jag kände det med svaga havsbrisen i ansiktet och Gazalidandet i öronen.
Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, barn, politik,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar