För första gången har jag sett Idol 2008 - förmodligen sista gången också eftersom det var final. Goda vänner var hemma hos oss och har följt hela serien, så det var bara att sätta på TV:n och följa de sista skälvande timmarna i Idol-tävlingen.
Det var en omtumlande pseudo-händelse kan man väl sammanfatta kvällen. Ett fullsatt Globen och en orkan av jubel när finalisterna sjöng eller sa något eller bara vinkade. Mängder av reklamavbrott - undrar hur mycket TV4 kammade in den här kvällen?
Ganska fantastiskt att nästan 14 000 människor kommer till Globen + alla hundratusen framför TV:n för att se två ungdomar sjunga tre sånger vardera.
Vilken makt och vilket genomslag detta har.
Är verkligen vårt behov av idoler så stort?
Är det den lyskraften som ska leda oss in i framtiden?
Jag vet inget om dessa ungdomar men förmodligen blir dom föredömen för väldigt många unga människor framöver.
Men blir dom föredömen därför att dom har varit finalister eller därför att dom genom sina liv är föredömen?
Vad vet jag?
Kommunens företrädare i Arvidsjaur respektive Gävle gnuggade däremot förtjust sina händer över publiciteten.
Ja,ja förmodligen klassas det här inlägget som ett stockkonservativt rap från en gammal gubbe med sur halsbränna.
Dessutom höll jag på Alice!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar