Min fru deltar i en studiecirkel om vår hembygd. Ibland händer det att jag får gästspela i den. Igår handlade det om vår Stad då och nu. Bland alla bilder som visades såg vi ett litet hus från början av 1900-talet.
- Där har min morfar bott, sa E, och där står hans droska! Den har jag åkt i många gånger.
Cirkeln slutade med en diskussion kring Stadens Stora Torg - för närvarande en stor och tråkig p-plats med några missprydande varuvagnar.
När vi kom ut på detta tvivelaktiga torg efter cirkeln, sa min fru
- Jag känner att jag har väldigt djupa rötter här i min stad, det är här jag hör hemma!
Lite avundsjukt hörde jag henne säga detta. Jag är son till en pastor. Vår familj flyttade regelbundet ungefär vart fjärde år under min uppväxt. Hela min uppväxt kändes som ständiga uppbrott från miljöer och kompisar.
Jag har därför ingen hembygd och heller inga djupa rötter i någon mylla. Det känns ibland lite fattigt.
Det får mig att fundera över vikten av att vara rotad i en hembygd - men också i livet!
Jag har hört att trädets krona speglar dess rotsystem - det kanske också är något att fundera över.
2 kommentarer:
Jag funderar över det här med att vara rotad. Har det med en plats att göra? Jag påstår varken det ena eller det andra, men tanken har ofta sysselsatt mig eftersom jag själv skulle kunna kallas för rotlös. Jag kom till Sverige som femåring och kom av anledningen att mina föräldrar adopterade mig. Vi kanske är som laxarna, har ett behov av att knytas till en plats av något slag för att bli till. För mig har människor blivit det som blir mina rötter, oavsett var de bor ivärlden. Genom andra människors kärlek och omtanke blir man till funderar jag mycket över. Det kanske är det som förväxlas med en plats. Tänk om människor är platser som rör sig och att de då inte behöva betyda att jag måste ha bott på ett och samma ställe för att ha rötter. Det låter så mycket mer hoppingivande för en sån flyttbar människa som mig. / Erica F
Nej, jag tror heller inte att det är platsen som är avgörande (det kanske lät så i min blogg) utan jag känner ungefär som du - det är människorna som ger en grund för trygghet och rotning (finns det ordet?). Men det jag kände under min uppväxt var just de ständiga uppbrotten från mina kompisar - inte platsen i sig.
Men å andra sidan så har jag fått lite lösa rottrådar både här och där i Sverige.
En av våra döttrar har samma bakgrund som du - kanske är det därför jag också funderar lite extra på det här.
Skicka en kommentar