Frågan ställdes i går i Karlavagnen i P4. Jag lyssnar alltid på det programmet en stund innan sömnen tar överhanden. Startar efter nyheterna kl 22.00
I går var det Lisa Syrén (vilken underbar radiopratare hon är) som fick väldigt många att ringa in till programmet.
Hon funderar på det faktum att antalet "andliga handlingar" ökar i Sverige, men att antalet kyrkobesökare minskar. Hon noterar också att både TV och radio tar upp flera program med "andligt" förtecken, t ex har radioprogrammet Filosofiska rummet bytt namn till Teologiska rummet.
Jag lyssnade på några samtal innan John Blund kom:
- Invandringen har en positiv effekt på andligheten. Många invandrare tar sin religion på allvar och låter den lysa igenom i vardagslivet. Därför är det också lättare för "andra" att visa sin andlighet.
- I en så snurrig värld som vi har just nu är det inte konstigt att människor söker trygghet - och finner den i andligheten.
- När det krisar blir de existensiella frågorna viktiga.
Programmet blev en påminnelse om förra veckans seminarium, som jag skrev om tidigare, "Många vägar till tro".
Jag tror att våra församlingar måste fundera allvarligt på var de andliga strömmarna går i vårt samhälle.
Är våra församlingar bra redskap för att möta människors behov idag?
Behöver vi göra oss av med ballast för att bli bättre rustade?
Eller ska vi skapa något helt nytt?
Kanske en Ny Kyrka?
PS! Ikväll ska jag lyssna till Göran Skytte - han har tydligen synpunkter på "Att våga vara Kyrka". Undrar om vi tänker samma?
1 kommentar:
Kan Gud göra comeback frågar du. Jag tror inte att Gud är den som behöver göra det. Snarare är det väl vi människor som behöver fundera på hur vi vill närma oss andligheten. När man är en församling eller kyrka är det förståeligt att man funderar i de banorna när antalet besökare minskar eller när en kyrka som helhet krymper. Jag själv som är uppvuxen i en kyrklig miljö har aldrig själv varit attraherad av församlings miljön, för jag uppfattar den mer som en klubb för inbördes beundran. Jag själv är troende, men ibland kan jag sakna att dela den med andra, som man gör i en församling. Det som får mig att låta bli att ta del och arbeta för en sådan gemenskap har jag själv funderat en hel del över. Det är nog mer än tjuo år sedan jag gjorde ett försök och den bilden som jag bär med mig är att det handlar mer om ytan än innehållet. Men samtidigt har jag ju inte med allvar gett det en chans heller och det tror jag är min generations stora problem. Vi har en massa åsikter (ibland förlegade) men ger ändå oss inte in i debatten för att ändra. Jag tror att min generation är rätt bortskämmda med att ha fått det bra, att vi inte riktigt vet hur det är att arbeta och kämpa för det som egentligen är av betydelse. Vi vill gärna har kvar det som för oss är själklart, men kamplusten är rätt frånvarande. Vi är generationen där individualismen började gro sig ordentligt och någonstans på vägen har vi förlorat den handlande solidariteten. En lång fundering på ditt inlägg.
Skicka en kommentar